Sedan den första användbara lasern färdigställdes 1960 har denna typ av strålar fått en ängd olika användningsområden: från cd-spelare till laserskrivare. Laserskärning är ett annat användningsområde. En laser kan användas för att skära ut detaljer ur rostfritt stål och andra metaller, och gör detta bättre än om man skulle skära ut detaljerna med en vattenstråle. Laserstrålen värmer upp materialet till en temperatur där det smälter eller förgasas, och en gas används för att blåsa bort det uppvärmda materialet.
Vid laserskärning blir ”kerfen” alltså själva snittet, mycket smalt – ner till 0,02 mm i jämförelse med en vattenstrålens minimisnitt på 0,07 mm – vilket gör att avancerade detaljer kan skäras ut. Snittet blir även mycket jämnt, och inte ”flisigt”. Laserskärning skapar heller inte några vibrationer som kan få materialet att flytta sig. Risken att något går fel och att material måste kasseras blir därmed också mindre.
Laserskärning har förvisso också några nackdelar. På grund av laserns höga energiinnehåll värmer den upp materialet, vilket gör att det kan deformeras. Detta sker inte vid vattenskärning. Vattenskärning går även att använda för att skära i material som inte kan bearbetas med laser, som sten och metaller med högblank yta. En laser klarar heller inte av blandmaterial, där de ingående komponenterna har olika smältpunkt.
Den gas som används vid laserskärning kan trycka till tunna material så att de deformeras, men detta problem finns med vattenskärning också. Där är trycket rent av större. Generellt kan sägas att laser framför allt används för att skära ut metalldetaljer, medan vattenstrålar används för glas, keramik, sten och tjocka metallskivor.